Kvantitativa lättnader är en ekonomisk pengapolitisk åtgärd som används för att sänka räntesatserna och öka penningmängden. Lättnaderna fick frekvent uppmärksamhet och användning efter finanskrisen i 2008 och under den följande lågkonjunkturen.
De används oftast för att stimulera ekonomin när mer konventionell pengapolitik inte räcker till, som exempelvis när räntesatserna ligger på noll eller nära noll.
Kvantitativa lättnader genomförs genom att en centralbank åtar sig att köpa stora volymer av finansiella tillgångar (oftast i form av obligationer), antingen från regeringen eller från aktörer i den privata sektorn, som andra banker. Detta åtagande kräver att centralbanken skapar mer pengar och mer utrymme i balansräkningen.
Teorin bakom kvantitativa lättnader är att om marknaden ges mer pengar och räntesatserna är låga bör bankerna uppmuntras att låna till konsumenterna som i sin tur uppmuntras att använda sina pengar. Eftersom kontanter är en tillgång med låg avkastning brukar investerare försöka köpa andra tillgångar som aktier eller räntebärande värdepapper med högre avkastning. Centralbanker som genomför kvantitativa lättnader måste upprätthålla en svår balans eftersom alltför stora ökningar av penningmängden snabbt kan ge en skenande inflation.
